I onsdags åkte jag till Gävle för klassfest och efterföljande tränarutbildning på torsdagen. Det är knappt 10 veckor kvar i Gävle nu och jag känner att jag börjar kunna det här med att åka tåg, men det var en avstickare, nu ska jag berätta om mitt trauma.

En traumatisk upplevelse kan sätta sina spår för resten av livet. Ibland dröjer det flera veckor innan chocken släpper. Jag är lite osäker på i vilken fas jag är i, men jag jobbar mycket med bearbetning av händelsen nu, detta inlägg är ett steg i en långsiktig plan för att tillslut bli symptomfri. Jag hoppas för er egen skull att ni lyckas tvätta bort de eventuella bilder som historien kan medföra.

Tänker Er följande scenario: Person A (jag) och person B ska efter klassfesten sova i person C´s övernattningslägenhet. En liten etta på ca 19 kvadrat meter i centrala Gävle. Finns inte mycket mer att förtälja om lägenheten i sig, men jag lovar att ni inte går vilse i den. Hur som helst så har Person A,B och C tillsammans med halva alfabetet varit på Allstar och kollat Champions League innan de hamnar på en riktigt loppig karaoke bar. Vid 02.00 styr de seglen mot en välbehövlig nattsömn och således person C´s lägenhet. I lägenheten finns det en dubbel säng och även en bäddsoffa som efter diverse pysslande även den får räknas som en dubbelsäng.

Person A är oerhört snabb att ta bäddsoffan medan person B och C förpassar sig till dubbelsängen. So far so good. Efter en dag fylld utav arbete och fest somnar samtliga ovaggade och omgående. Nu till mitt trauma. Vid cirka 04.08 vaknar person A av att någon ligger och håller om honom. Med tanke på tidigare intag av dryck och tidpunkt tar det några sekunder innan person A gör den förfärliga upptäckten att det är person B som helt plötsligt bytt från sängen till soffan. Till råga på allt har person B lämnat sitt täcke i sängen vilket gör att han fryser och väldigt gärna vill krypa ner under person A´s täcke! Efter en snabb armbåge från person A i mellangärdet på person B och orden –”Hämta ditt eget jävla täcke” börjar kampen om att försöka somna om igen. Men jag ska säga att när en hårig man i yngre medelåldern en gång lagt sin hand runt din midja är det inte jätte enkelt att somna om igen, när han dessutom snarkar som att han håller på dö och ligger 30 centimeter ifrån dig blir det inte enklare. Jag kan säga så här, jag valde att ta kampen om överlevnad före sömnbehovet.

Slutsatsen av händelsen lämnar följande resultat. Även om det inte är humor att kliva upp och ta 05.20 tåget från Västra stationen i Sundsvall varje torsdag så känns det betydligt säkrare att göra det än att sova borta med 2 gubbar. Förmodligen kommer jag aldrig att kunna sova borta igen. Slutligen kommer jag under dagen att ringa till hotellet i Gävle där vi ska sova under vårat träningsläger och boka ett enkelrum till mig själv!

Jag kunde inte låta bli att tänka på det här klippet, ganska likt ändå, men jag vill påpeka att det inte var någon puss inblandad! Nu tillbaka till att bearbeta händelsen...